Its all about the money...

Vi lider av hungersbrist i västvärlden.. Bokstavligen. Vi tror antingen att vi dör om vi är hungriga en stund eller så har vi fått för oss att det är nått fint.. att vara hungrig lite..

Men även om jag skulle kunna ägna mig åt att skriva om riktig hungersnöd ska jag denna gång fokusera på en annan typ av hungersbrist...

Vi har allt det vi behöver och lite till...är det nått vi vill ha, köper vi det. När man ska gå på fest hos någon över 30 blir ofta frågan....vad köper man till nån som redan har allt? eller så är man rädd att köpa fel för att personen kan ju bara köpa det hen själv vill... Och ibland har till och med personen sagt att den inte vill ha presenter.. men då köper man ändå presenter. Sånt gör mig galen.. men det kan också vara för att jag själv inte är en presentperson. Och de gånger jag vill ha presenter, säger jag inte att jag inte vill ha dem...

Jag hör ganska ofta hur människor önskar sig saker annorlunda.. Önskar att de kunde vara hemma längre med barnen, önskar att de kunde resa oftare...

Jag tror att vi skapar oss våra egna Måsten...

- jag måste köpa en ny dator..

- vi måste byta tapeter..

- vi  måste ha en till bil..

- vi måste jobba heltid..

Jag tror det är viktigt att påminna sig om att det är prioriteringar. Vi valde att första året av barnens liv leva mest på en lön och ta ut väldigt lite föräldrapenning. Vilket gett oss möjligheten att vara hemma lite längre med dem... det har dock inskränkt utrymmet för andra saker under den här tiden.. men det är ändå inte måsten.

Jag vet att det är en lyx.. att kunna prioritera på det här sättet...och jag vet att jag kanske blir lite generaliserande. Jag vet att det finns dem även här i Sverige som faktiskt MÅSTE prioritera på andra sätt och det är inte dem jag vänder mig till. Utan den andra skaran... som har tappat bort nånstans att det faktiskt finns ett val att leva annorlunda. Även om inte vårt samhälle alltid premierar det eller framhäver det...så är det ett val.

Jag tror det är viktigt att sätta sig ner ibland och fundera över vad det är som driver mig.. och vem som skapar mina måsten...

Frid!! // Bepp

Konsten att vara efterklok i förtid...

Lyssnade på en väns youtubekanal om att ha vision för sitt liv (https://m.youtube.com/watch?v=3dl4hxiUHLU)
En sak hon sa fastnade verkligen och har hjälpt mig att reflektera den senaste tiden. Hon gav tipset att tänka sig att om jag skulle vara jag om 5 år, vad skulle jag vilja säga till mig själv nu då?

Som mamma... ingen äldre människa har någonsin sagt till mig att de ångrar att de spenderade tid med sina barn och var närvarande föräldrar. Jag älskar mina barn, jag älskar att vara med dem men ärligt talat...ibland längtar jag mycket framåt i tiden. Sättet att tänka hjälper mig dock att vara här och nu. Framtiden kommer ändå...

Som fru... detta har varit lite klurigare... men de scenarion jag ser mig själv om 5 år är antingen ett äktenskap i kris eller ett fyllt av glädje. Men på nått sätt vill jag kunna säga till mig själv. Bra jobbat, ni höll kärleken vid liv genom småbarnsåren. Och för att kunna göra det nu är det vaksamhet och hårt jobb men samtidigt nåd jag vill råda oss till...

Som människa..ät bra och rör på dig människa.. ett perfekt tillfälle kommer aldrig...

Som medmänniska... nu är tid att hjälpa till. "Neka aldrig den behövande din hjälp om det står i din makt att ge den det" står i Bibeln. Ibland tänker vi SEN "när jag bara köpt detta kan jag ge", " när jag bara bor större kan nån bo här" "när barnen är stora..."... sen kommer sällan av sig själv. Du vet vad som står i din makt att ge...

Jag tycker det har varit hjälpsamt att tänka så här för att stanna upp lite.

Ett annat tänkvärt citat jag hörde nyligen (kommer inte ihåg vart)..  " Att oroa sig är ett dåligt sätt att använda sin fantasi"...

Frid!!// Bepp

Vad tacksamheten gör..

Jag höll på att fastna i ett i närheten av bittert sätt att upprepa mina negativa tankar.

Jag längtar efter tid för mig själv...

Jag längtar efter ett boende som är mitt där jag trivs..

Jag längtar efter social samvaro med en medelålder högre än 14,25...

O jag längtar efter andra saker med. Sånt jag ser att andra har eller gör som jag i min situation just nu eller kanske aldrig kan göra.

Detta är sant o jag tror det är viktigt att vara ärlig mot sig själv med vad man önskar och längtar efter. Bara man inte blir sur..

Men jag kände mig sur...

Så kom jag ihåg .. att tacka...

För allt det goda jag har. Att istället för att bli sur för att tandläkaren är dyr och att  alla räkningar verkar komma samtidigt ... vara tacksam för att jag har pengar att betala med.

Att istället för att bli sur för att jag måste läsa en saga samtidigt som jag går på toa .. tacka för att jag har en dotter att läsa saga för.

Att istället för att bli sur för att mannen somnat innan han ens sagt godnatt ... vara tacksam för att jag har honom att dela mitt liv med.

Att istället för att bli sur för att jag vill gå ner i vikt..vara tacksam för att jag har en kropp som fungerar och mat att äta.

De jobbiga känslorna försvann inte mirakulöst.. men tacksamheten la sig på botten och hindrar dem från att sjunka så djupt.

Ett perspektivskifte..

Frid!!/Bepp

Febriga barn och Guds hjärta...

Numera är jag tvåbarnsmor och mammaledig igen. Det där med att min hjärna skulle vara överaktiv har helt ändrat karaktär... Nog är den aktiv men inte på samma sätt som innan och ibland undrar jag om den funkar alls...

Blev ikväll påmind nått. Med Guds nåd påminde han mig om hans otroliga kärlek.

Jag satt med min febriga lilla tjej i knät och sjöng efter att hon vaknat och gråtit. Den där känslan som jag känner till henne... kärleken, stoltheten och önskan att ta bort det jobbiga. Med den kärleken älskar Gud,livets Herre, Jesus, Fridsfursten (några av alla Guds namn) mig ... Och dig...

Om du står i tuffa , omöjliga saker i livet- om smärtan är obegriplig. Vet att det är någon som gråter med dig, känner med dig och älskar dig med en bredd som inte går att omfamna. 

O han känner till dig , O han är stolt över dig. 

Kände att jag skulle skriva.. Kanske behövde nån läsa...

Jag skriver snart igen.. Om min något svajande hjärnkapacitet tillåter...

Frid!!/ Bepp

I landet lätt&lagom...

Jag har börjat att åka buss igen...
Vi har flyttat så jag har lite längre nu än innan.
Min första reflektion var att jag återigen kände mig som ett skolbarn. Förmodligen för att jag kopplar ihop det med de 12 åren som jag åkte skolsjuts morgon och eftermiddag...


Men sen kände jag att jag irriterar mig på vår isolerade mentalitet.. och hur allt annat gör mig obekväm...
Vi sitter en och en på rad i bussen...Idag när jag sa hej till tjejen som satte sig bredvid mig (för att det givetvis inte fanns några helt lediga säten) -5 cm max mellan oss- hoppade hon till och sa hej tillbaka lite genant... Det är så knäppt.. Samtidigt vet jag att jag hade tyckt att det var mycket obehagligt om jag satt själv i bussen och personen som klev på satte sig bredvid mig. Jag hade påväg till jobbet säkerligen diagnostiserat personen men minst 2 diagnoser...


Om det bara handlade om bussen hade jag kanske inte funderat på det så mycket men jag tycker att det är en så naken bild av hur samhället i stort är...
Och problemet är att många jag känner ofta kan känna sig rätt så ensamma, fast de är omgivna av människor. Inkulsive jag själv ibland...
När jag växte upp kom det då och då människor spontant och hälsade på... Om det idag knackar spontant på vår dörr tror jag att det är radiotjänst eller ett grannbarn som säljer jultidningar...


Vi vill som människor känna oss räknade med, känna att det betyder något för någon hur vi har det, om vi är själva, att få maten lagad. Ändå har vi snöat in oss i nått läge där all form av umgänge skall planeras... Och då kan man ju ändå inte riktigt lita på om man verkligen blev vald.


Jag känner att jag är lite flummig, men idag är det verkligen ett sånt där "överaktiv hjärna" inlägg..


Även vi i kyrkan pratar om gemenskap... Men ibland begränsas den till söndag förmiddag...


Jag vet att när jag bodde tillsammans med vänner blev det lite bot mot detta. Man umgicks liksom med folk fast man inte kände för det, inte hade dammsugit eller bara hade fil att bjuda på...
Jag tror kanske inte att lösningen är att vi alla flyttar ihop i ett stort kollektiv.. men nått behöver hända...


Vi är på väg in i en årstid när isolationen blir som mest påtaglig och då tror jag det är extra viktigt att vara lite obekväm... Hälsa på de som sätter sig bredvid oss, säga nån tafflig kommentar om vädret... och kanske bjuda hem vänner på fil en helt vanlig vardagskväll utan att dammsuga innan....


Frid!! / Bepp

Med hjärtats fokus

Jag har lärt mig något om mig själv...
Jag är inte den där typen som kan skriva en serie på min blogg.
Som min överskrift säger skriver jag bäst när hjärnan blir överaktiv och jag vill bubbla över av något jag tänker på.
Att jag bestämde mig för en serie har gjort att jag istället inte skrivit så mycket alls.
Kanske fortsätter serien i så fall senare...


Imorrn är det 1 år sedan vår lilla skatt föddes. Vilket år! Det mest utmanande och det bästa so far..


Det ligger nått i det där. Att när livet är utmanande kan man få en större glädje att leva. Alltså inte sådär att när det är hemskt så är det bra.. inte så.. utan mer när livet kräver något av en så får man växa som människa och blir mer den Gud har tänkt att jag ska vara. Om jag låter honom vara med. Jag kan också bli en bitter person som ser spöken runt varje hörn...det vill jag inte.
I alla fall har utmaningen att bli mamma inte varit tuff i bemärkelsen att jag känt mig nedslagen. Mer att jag har fått fundera kring hur jag prioriterar, vad jag tycker är viktigt och att jag har fått upptäcka att jag överlever ganska länge på lite sömn. I takt med att jag fått sätta mig själv åt sidan för att nån annan tvingat sig in i centrum av min uppmärksamhet har jag liksom fått lära mig att bli ännu mer trygg med den jag är.


Du som tror kanske kan sätta dig in i en annan utmaning jag har haft..
När hon kom vändes allt uppochner. Och tider som jag tidigare haft för att lovsjunga och be till Gud fokuserat finns liksom inte. Jag levde första månaderna i en otrolig tacksamhet och kände en närhet till Gud ändå, men sen började jag sakna det. Och jag fick lära om...efter att jag fått en påminnelse. Jag kände mig frustrerad och lite dålig för att jag liksom inte riktigt fick till några lugna stunder.. Men då tror jag att Gud sa till mig att när jag tar hand om lilla R, med ett hjärtats fokus, är det en lovsång som är ljuvlig inför honom. Och det ändrade lite hur jag såg på det. Självklart blir jag trött och irriterad ibland på henne, när hon vägrar att sova och bara skrattar åt mig eller inte kan sitta själv någon stund på dagen.. jag blir också trött. Men, jag försöker att ofta tacka Gud i alla de stunder som vi har tillsammans , och tacka för förtroendet att få vara hennes mamma.


I Kolosserbrevet i bibeln står det
"Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor"


Frid!! / Bepp

ATTENTION

A som i odelad uppmärksamhet.


Idag finns det något som verkligen kan döda relationer.
Det fanns säkert sånt förr med...
Men...


Jag älskar facebook, icloud, mobiler etc för det ger mig möjlighet att ha kontakt med dem som är nära mitt hjärta men befinner sig långt bort... Dock är det stor risk att det tar mitt fokus från de människor som är precis där jag är och som jag träffar varje dag. De människor som kanske egentligen är mig närmast.
Nyligen åkte jag buss och hade inte min telefon med mig. Jag kände mig närmast halv... Vad skulle jag nu sysslesätta mig med där lilla R sov. Men jag fick titta upp och se de människor som befann sig på samma plats som jag...


Hemma hos oss får vi ibland hjälpa varandra att hålla fokus. Jag hade en period då jag alltid hade telefonen i hallen, som på den gamla goda tiden... Detta för att jag så lätt tog upp den och lät den ta mitt fokus.


Jag tänker mycket på det nu när jag är mamma. Att hur jag använder min telefon är förmodligen det sätt som R kommer påverkas mest av. Att lära henne ha ett sunt användande av tekniken gör jag nog bäst genom att själv fundera ut hur jag vill ha det... Och att jag vill vara närvarande för att verkligen se henne och följa det hon upptäcker...


Att vara uppmärksam mer än för det absolut mest nödvändiga ger oss också möjligheten att verkligen känna av och upptäcka hur vår relation är...


Attention please...


Frid! //Bepp