Jag har börjat att åka buss igen...
Vi har flyttat så jag har lite längre nu än innan.
Min första reflektion var att jag återigen kände mig som ett skolbarn. Förmodligen för att jag kopplar ihop det med de 12 åren som jag åkte skolsjuts morgon och eftermiddag...
Men sen kände jag att jag irriterar mig på vår isolerade mentalitet.. och hur allt annat gör mig obekväm...
Vi sitter en och en på rad i bussen...Idag när jag sa hej till tjejen som satte sig bredvid mig (för att det givetvis inte fanns några helt lediga säten) -5 cm max mellan oss- hoppade hon till och sa hej tillbaka lite genant... Det är så knäppt.. Samtidigt vet jag att jag hade tyckt att det var mycket obehagligt om jag satt själv i bussen och personen som klev på satte sig bredvid mig. Jag hade påväg till jobbet säkerligen diagnostiserat personen men minst 2 diagnoser...
Om det bara handlade om bussen hade jag kanske inte funderat på det så mycket men jag tycker att det är en så naken bild av hur samhället i stort är...
Och problemet är att många jag känner ofta kan känna sig rätt så ensamma, fast de är omgivna av människor. Inkulsive jag själv ibland...
När jag växte upp kom det då och då människor spontant och hälsade på... Om det idag knackar spontant på vår dörr tror jag att det är radiotjänst eller ett grannbarn som säljer jultidningar...
Vi vill som människor känna oss räknade med, känna att det betyder något för någon hur vi har det, om vi är själva, att få maten lagad. Ändå har vi snöat in oss i nått läge där all form av umgänge skall planeras... Och då kan man ju ändå inte riktigt lita på om man verkligen blev vald.
Jag känner att jag är lite flummig, men idag är det verkligen ett sånt där "överaktiv hjärna" inlägg..
Även vi i kyrkan pratar om gemenskap... Men ibland begränsas den till söndag förmiddag...
Jag vet att när jag bodde tillsammans med vänner blev det lite bot mot detta. Man umgicks liksom med folk fast man inte kände för det, inte hade dammsugit eller bara hade fil att bjuda på...
Jag tror kanske inte att lösningen är att vi alla flyttar ihop i ett stort kollektiv.. men nått behöver hända...
Vi är på väg in i en årstid när isolationen blir som mest påtaglig och då tror jag det är extra viktigt att vara lite obekväm... Hälsa på de som sätter sig bredvid oss, säga nån tafflig kommentar om vädret... och kanske bjuda hem vänner på fil en helt vanlig vardagskväll utan att dammsuga innan....
Frid!! / Bepp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar