tiden som en vän...

Det är sällan i mitt liv som väckarklockan varit min fiende. Oftast vaknar jag och är ganska glad och positiv. De senaste två veckorna har dock jag och ringsignalen råkat i slagsmål. Jag vet inte.. Jag tycker att den är alldeles för okänslig inför mina behov och har alltid så fruktansvärt dålig tajming med sitt tjutande. Jag försöker olika saker.. ignorerande, tillsägelser, våld…men den är envis den lilla rackaren så varje dag går jag ju upp ändå. Kanske mest för att jag vet att jag har ett jobb att sköta. Dock känns det i hela kroppen att jag inte varit ledig i sommar… Och det är mycket att pyssla med nu… I lördags ägnade jag Hela dagen åt att köra grejer, skänka, rensa, bära till ett annat förråd. Hade träningsverk hela söndagen. M jobbade så jag fick pyssla själv. Men det funkade fint. Fick ju återuppta släpkörandet och det är ju kul =) Har varit ute och ridit med L några gånger nu. En toppentjej som M o C fått till hjälp ute på gården. Vi har ridit i sommarkvällens solnedgångar – En riktig lisa för själen! Jag har min lilla favorit i år med på gården. Dagge kammar lätt in segern i år med sitt charmiga sätt och kämparvilja i ridningen. Han är så rolig för jag brukar stretcha honom efter passet och låter honom då få godis mellan frambenen. Så rätt var det är står han med nosen mellan frambenen och hoppas på att han ska få godis… Han ser för rolig ut…

De senaste veckorna har varit kantade av mycket sorgliga och roliga besked. Det är konstigt med livets stora kontraster…

Frid!
// Beppan