När tacksamheten rinner över...

"Innan du blev till längtade jag efter dig,

innan du föddes älskade jag dig,

innan du var en timme gammal kunde jag ha dött för din skull.

Det är livets mirakel."

Maureen Hawkins

I januari 2012 var jag och M i Chile. Vi bestämde oss då för att vi ville bli fler i vår familj. Om det skulle bli en flicka visste vi vad hon skulle heta redan...

Vi kände ingen stress...vi hade så mycket för oss att vi tänkte att det kanske inte var så konstigt ifall det skulle dröja lite. Första halvåret utan tecken på graviditet var inte så jobbigt. Sen kände vi att vi i alla fall ville dela med oss så vi berättade för dem som vi tänkte undrade...eller dem som frågade...

Efter ett år har man rätt att gå på undersökningar för att se ifall nått är fel. Vi ville inte det då...

I mitt inre var jag på något sätt förvissad om att Gud en dag skulle ge oss ett litet mirakel. Men det började bli jobbigt och längtan och frågorna dränkte stundtals hoppet. Jag fick lära mig mycket under den här tiden. Jag hade en suverän coach i min mentor S. Gud visste vad han gjorde när han placerade henne i mitt liv för den här perioden. Även om jag var övertygad om Guds trofasthet hade jag så svårt att vara ärlig mot Honom och mig själv. Men jag lärde mig...

I juni började jag få upp hoppet igen och jag trodde verkligen att snart var det vår tur... men varken juni eller juli gav några positiva besked.

Den 3 augusti sov vi på altanen och jag låg och tittade på stjärnorna efter att M hade somnat. Så såg jag ett stjärnfall. Jag var så uppgiven över sommarens tomma besked att jag helt enkelt bad Gud att ifall vi skulle bli gravida någon gång under året...att han då skulle ge mig ett till stjärnfall. Och det fick jag... Ett tecken... För en del av er är det svårt att tro på sambandet. Men jag vet att det var Gud som gav mig stjärnan. Jag berättade för M dagen efter och sa att vi blir säkert gravida i december...det är så typiskt Gud. " Litar du på mig"...en fråga det känns som Gud har ställt mig 1000 gånger under tiden.

Under hösten började vi i alla fall en fertilitetsutredning för att se ifall det var något som var fel. De första testerna visade inget...det enda de eventuellt kunde konstatera var att jag inte haft ägglossning men det var inte säkert. På en undersökning jag var inne på kunde jag i alla fall se ett ägg men läkaren trodde nog inte att de skulle lossna så jag bokades in på ett ny undersökning, nästa steg.  

I början av december hände det i alla fall ... tecknen som jag så många gånger innan trott att jag känt var på riktigt och när det lilla livet endast var 5 veckor fick vi gå på ett ultraljud och se hjärtat bulta. 7,5 mm stor...

Nu är hon här och med hennes hand i min översköljs jag av en tacksamhet som jag inte känt tidigare. Jag känner mig så priviligierad som får vara hennes mamma.

Jag väljer att skriva här för i vår kamp var det få som vi hört talas om som varit med om samma sak. Vi delade med nära under tiden men nu vill jag skriva här för kanske hjälper det någon. Jag vet också att detta är vår berättelse. Andra har det mycket tuffare...andra tycker att det är tuffare.. men det jag vill ge är hopp för den längtan som du kanske känner. För Gud är allt möjligt!
Frid! / Bepp