Tänka efter före...

Vårdnadstvister ett förbisett samhällsproblem

• Antalet vårdnadstvister ökar och måste betraktas som ett samhällsproblem, drygt 60% ökning sedan 2006
• 49 000 barn årligen upplever att deras föräldrar går skilda vägar
• Minst 10 000 barn upplever årligen att deras föräldrar strider i domstol
• Konflikterna når sällan en lösning genom samhällets insatser
• Forskningen visar att djupa och långvariga föräldrakonflikter skadar barn på både kort och lång sikt- psykisk ohälsa

(Information hämtad från allmänna barnahusets hemsida)

Jag fick idag den här informationen presenterad för mig på jobbet. Många av de här barnen träffar jag på jobbet, en del bland vänner och släktingar...

Och jag förstår att det inte alltid går att lösa och att skilsmässa för en del blir enda utvägen...men i de förebyggande insatsernas tidsanda vill jag ändå ifrågasätta vad vi egentligen ger människor för chans i vårt samhälle?? Vad har jag själv för chans i ett samhälle där individualism hyllas och där förnuftet skall styra allt annat än just våra relationer-där är det fritt spelrum att låta känslorna ta över och bära runt. Finns de inte kvar är det bara att lägga ner... Jag vet att jag raljerar lite men med livslånga relationer som passion sörjer jag att många inte ens ges den chansen.

 Jag läste nyligen en berättelse på facebook om en sjuksköterska som berättar om en man som besökte sin alzheimersjuka fru år efter år utan att hon ens kom ihåg vem han var och som kommentar när sjuksköterskan undrade varför han gjorde det sa han att han ju kom ihåg vem hon var. Berättelser som dessa engagerar oss och många längtar kanske i smyg efter den sortens kärlek medan en del har gett upp...

Mitt hjärta brinner för att hjälpa människor att använda sin hjärna i relationer och att på så sätt ge rum för de äkta känslorna. Barn till skilda mår inte alltid sämre eftersom alternativet var att leva med två föräldrar som inte mådde bra. Men om de hade mått bra då? 

Jag tänker att vi försöker att göra något enkelt som inte är enkelt. Relationer är svårt...jättesvårt... om det så är min man, min familj eller mina vänner... Och svårt för oss för att det går emot det individualistiska. Äkta kärlek kräver uppoffring, att ibland sätta andra före, att låta sig älskas som man är...

Jag och många med mig behöver förebilder. Människor som kommit längre än jag som kan dela med sig. Jag behöver få höra mer än "relationer har dalar och toppar"...jag behöver få höra HUR, VAD och NÄR de gjorde saker som hjälpte dem igenom och framåt i relationen. 

Sen tror jag att vi behöver uppmuntra unga människor att göra kloka val. Den person som du väljer att dela ditt liv med, som kanske är pappa till dina barn...välj noga! Saker du inte kan stå ut med idag kanske du aldrig kommer att stå ut med. Vi vet alla att sex kan leda till att man bli förälder. Och när man väl har barn tillsammans krävs en mycket god kommunikationsförmåga... fungerar den inte innan kommer den troligtvis inte fungera sen heller... Tänk före...

Sen tror jag att vi behöver bygga in "förebyggande åtgärder" i vårt liv och där är vi alla olika. Men jag och M vill när vår lilla skatt kommer försöka fortsätta att ta stunder för oss själva (om än vi fattar att de kanske blir korta och kanske inte så ofta) .Tid för varandra är för oss en avgörande byggsteg i vår relation och tappar vi bort den kanske vi tappar bort varandra. För andra kanske det handlar om andra saker.. men att tänka efter före...kanske inte är så dumt ändå... 

Frid! // Beppan