Trofast

Ovissheten.. den tar mig ut på djupa vatten. Till en början i fascination och spänning. Sedan tar oron tag i mig och den tornar upp sig som stora hotfulla moln på himlen..Min vän står med en utsträckt hand mot mig. En hand som jag så många gånger tagit och som lett mig in i ro. Ändå tvekar jag... I min tvekan samlar den onde sina trupper mot mig... De väser mot mig med röster som får mig att tro att jag måste klara mig själv.. röster som övertygar mig om att jag är värdelös om jag inte klarar mig själv..du borde ju...

Min vän står kvar..med en hand utsträckt. Jag har ju sett det förr...när jag tagit hans hand har jag kunnat stå emot vad som helst. Ändå tvekar jag..jag måste ju klara mig själv väser rösterna som iskalla vindar i mitt inre. VARFÖR? igen och igen...

Plöstligt hör jag en stilla viskning. Litar du på mig? Min vän ser på mig med en innerlig kärlek och en värme som borde smälta hela mitt hjärta. Jag svarar ja...givetvis...men hela min kropp vittnar om att jag inte tror på det...jag måste klara mig själv...och vågar inte ta hans hand. Den onde ser sin möjlighet och nu väser de ännu högre. Tänk om inte..tänk om du inte klarar det? Tänk om din vän bara är en bluff? Jag faller ihop som en liten hög på marken med ångesten slukandes runt mig som ett mörkt täcke... Nu börjar mina tankar synkas med väsandet. Ja..varför skulle jag...

Tankarna bryts igen..denna gången av en röst Litar du på mig? Kommer du inte ihåg alla gånger jag har hjälp dig innan...kommer du inte ihåg? och jo...jag kommer ihåg...men jag orkar inte...inte mer... Tänk om jag tappar kontrollen?... Denna gången är rösten så hörbar att den överröstar väsandet... min vän ser på mig med tårar i ögonen och denna gången med båda händerna utsträcka... DU KAN LITA PÅ MIG insensiteten i orden skär genom mörkret och jag kan känna värmen i mitt inre... Ta min hand! Lika troget som vågerna möter stranden finns jag för dig min älskade. Jag har skapat dig. Du är min ögonsten. Jag skulle aldrig någonsin svika dig. Men du måste lita på mig. Du måste själv ta min hand Jag tar hans hand och reser mig. På svaga ben... och jag ber honom att påminna mig... Kan du inte berätta den där berättelsen igen. Du vet den där gången när jag trodde att det inte skulle gå. Då ..när du tog min hand och ledde mig genom tunneln. Med ett barns iver ber jag honom berätta den...min älskade vän berätta den...

Frid// Beppan